OptimumMetoden

DT   21 september, 2018   Kommentarer inaktiverade för OptimumMetoden

(LÅNGT INLÄGG)

När min andra CAM/PINCER operation var gjord och jag var färdig rehabiliterad trodde jag att nu är jag klar med alla mina bakslag, nu är jag färdig renoverad. Nu får jag äntligen börja träna och utan några avbrott för skador och smärta. Nu får jag äntligen chansen att nå och uppfylla den 5-årsplan som jag tillsammans med min bror satte upp för 4 år sedan och som jag sedan dess blivit tvungen att revidera inte bara en gång och två gånger utan nu skulle det även bli en tredje gång. Tyvärr så kände jag under rehabiliteringen att det stramade ner i vänster vaden från sätet vilket jag först trodde hade med höften att göra men som jag senare fick reda på berodde på att jag var trång i ryggraden och att nerverna kommer i kläm, dessutom så fick jag reda på att jag har två diskar som buktar ut mer än normalt. Jag fick under sommaren 2017 diagnosen Spinal Stenos, ordinationen jag fick var att köra på och träna och att de stramningarna ner i vaden fick jag vackert lära mig leva med. Jag tog ryggspecialisten på orden och fortsatte träna smart med att varva löpning, simning, cykling och längdåkning. Under hösten 2017 får jag mer och mer ont och stramningarna ner i vaden blir till smärta. Sådan smärta att jag inte kan gå mer än 300m innan jag får så ont att jag måste sätta mig ner. När jag sitter släpper allt efter en stund men så fort jag skall röra mig och gå eller stå upp kommer det tillbaka direkt. Jag söker mig tillbaka till IFK-kliniken men får tyvärr ingen hjälp, jag söker mig vidare till en naprapat som jag går till 4 gånger utan att det blir bättre. Jag ger mig dock inte utan får tid hos en osteopat som ser att min högra höft har ”ramlat” framåt och att jag drar snett. Efter två behandlingar känns det mycket bättre och jag börjar träna mer längdskidor vilket fungerar bra. När Öppet spår är avklarat börjar jag springa igen lite lätt samtidigt som jag börjar cykla mer och mer. Det dröjer inte mer än någon vecka förrän kroppen säger ifrån igen och smärtan ner i benet tilltar som aldrig förr. Jag bokar tid direkt hos samma osteopat och han rättar till problemet med den högra höften igen. Jag minns att jag frågar honom hur sjutton höften kan ramla ner som den gör gång på gång men jag får inte några tydliga svar mer än att vissa människor drar snett helt enkelt och de behöver man hjälpa kontinuerligt. Svaret låter märkligt i mina öron och jag har svårt att smälta det. Behandlingen hjälpte något men eftersom jag lagt löpningen helt åt sidan sedan September 2017 så fokuserar jag på cyklingen som fungerar utan någon smärta. Jag lägger all kraft på cyklingen och känner ingenting när jag är uppe på cykeln, jag kan dock fortfarande inte stå en längre stund eller gå längre än 300m utan att få kraftiga smärtor.

2018-04-07 15.16.31

April i år, kunde inte gå mer än 200 meter innan jag var tvungen att sätta mig på huk för att bli av med smärtan ner i benet. Här en bild när jag och familjen skulle gå en kort promenad till Partille centrum.

Under våren lyssnar jag på en av Jonas Coltings poddavsnitt med Markus Greus som berättade om en ny metod postural terapi som kan beskrivas som ”back to basics”. ”Det handlar om att återställa kroppens funktioner till hur de var som barn. En treåring tänker till exempel aldrig på sin hållning. Den finns där ändå. Sedan blir man större och slutar använda en del av sina muskler och lägger sig till med monotona vanor. Det leder till att man förr eller senare får problem med kroppen. Posturalterapins sätt att återskapa kroppens balans är att träna de muskler som kroppen inte använder. – Kroppen ”kompenserar” själv en snedbelastning med att använda andra muskler, men då får man till slut ont någon annanstans eftersom själva grundorsaken inte blir löst.”

Efter att ha lyssnat på poddavsnittet två gånger beslutade jag mig för att försöka få en tid, lyckligtvis så håller Markus till i Göteborg vilket var tur för mig. Jag bokade en tid, dock så var det tydligen inte bara jag som ville ha en tid. Jag bokade i april och fick tid en vecka innan Vätternrundan i juni.

Inför besöket fick jag skriva ner hela min historik, allt ifrån skador, vanepositioner och problem. Väl där fick jag träffa Markus kollega Helena, jag skall erkänna att för ett ögonblick jag blev lite besviken att det inte var Markus själv. Jag ville ju träffa experten den bästa!

Jag berättade för Helena om mina problem sedan fick jag göra ett antal tester för att visa hur rörlig eller snarare orörlig jag var. Därefter gick vi genom mitt första träningsprogram, många av övningarna var riktigt jobbiga och det gjorde rejält ont i vissa positioner. Helena var noga med att påpeka att jag inte skulle provocera det onda utan göra övningar lagom och successivt öka belastningen. Programmet skulle jag göra 5-6 dagar i veckan, första gången tog programmet 1,5 timme att göra och sedan när jag lärde mig övningarna så tog det ca 1 timme. Som så många gånger förut så är jag noga med min rehab och jag piskar mig själv att verkligen göra alla övningar och inte fuska någon dag. Vid återbesöket så känner jag ingen större skillnad i smärta dock går övningarna bättre och lättare att göra. Jag får ytterligare ett program innan min semester börjar som jag skall göra och nästa återbesök är i mitten av Augusti. Jag varvar med träningsprogram 1 och 2 under hela sommaren och jag börjar även springa lite försiktigt igen. Jag fick också tips på vilka övningar jag med fördel kunde göra innan en löprunda och vilka jag skulle göra efter löpningen. Efter de första löprundorna känner jag efter ordentligt och jag är extremt noggrann med mina övningar men jag får inga bakslag och det börjar kännas bättre. Första semesterveckan åker vi med familjen ner till Mallorca och jag börjar gå mer eller mindre barfota hela dagarna till och från stranden, vart vi än skall gå så går jag barfota. Varje morgon innan alla andra vaknar så går jag upp och gör mina övningar i morgonsolen på vår uteplats. Jag känner att det stramar ordentligt fortfarande när jag gör några av övningarna men gör träningsprogrammet varje dag den veckan och till och med vissa dagar två gånger per dag. Det blir ingen löpning den veckan desto mer barfota promenader vid stranden och en del simning. När vi kommer tillbaka från Mallorca är det något som hänt. Jag känner att strömningarna och smärtan har minskat kraftigt och kan börja gå långa sträckor och promenader utan problem dessutom så blir många av övningarna lättare och jag kan göra dem utan smärta. Jag bestämmer att jag inte får springa mer än två gånger i veckan och följer det slaviskt hela semestern.

2018-07-19 07.42.08

Perfekt uteplats med egen pool, underbar start på dagen innan frukost gjordes alla övningar

Vid det tredje återbesöket känns det mycket bättre och jag kommer dit med ett leende på läpparna och Helena ser direkt att jag mår bra och vi går igenom programmet och lägger till ytterligare övningar. Vi har en dialog kring löpningen och övningarna men hon ser ingen anledning till att jag skall göra något annorlunda än jag gjort. Nästa återbesök är i november och jag hoppas att kroppen fortsätter vara med mig framöver.

Jag fortsätter springa och löprundorna blir längre och längre och i början av Augusti är jag upp och springer milen några gånger utan någon smärta eller problem efteråt. Sista helgen i Augusti åker jag min bror och Jerker upp till Sälen för att springa Bagheera fjällmarathon något som vi bokat för över ett år sedan. Jerker och min bror skall springa 42 km banan och jag 21km. Jag är väldigt osäker på hur kroppen skall hantera en halvmara dels under själva loppet men även efter loppet. Till min förvåning och lättnad så går det riktigt bra och jag är supernöjd med insatsen men framför allt för att kroppen höll och att jag inte fick några bakslag. Idag är det exakt en vecka kvar till Lidingöloppet och jag har efter Sälen gjort några längre pass på både 15 och 18 km vid några tillfällen och det känns fortfarande bra. Lidingöloppet är den sista delen i min klassiker resa, jag är långt ifrån den löpform jag skulle vilja vara i men jag är så nöjd med att jag mår bra igen och kan springa. En reflektion som jag tagit med mig i denna resa är att oj vilka felaktiga diagnoser man kan få, jag fick beskedet att min högra höft hade ”ramlat ner” och framåt men i själva verket var det vänster höft som var för långt bak, dessutom fick jag besked från Helena på OptimumMetoden att jag var väldigt svag i mina höftböjare och ljumskar vilket jag trodde var ett skämt (som gammal fotbollsspelare) trodde jag att det var där jag var stark. En annan lärdom är att det går tydligen att jobba fram en svank även om man knappt har haft en innan.

Jag är glad och nöjd över att jag vägrade acceptera att vid 45 års ålder ha så kraftiga smärtor. Det kunde bara inte vara möjligt att det skulle vara så här. Jag fick flera kommentarer från vänner och arbetskamrater, ”Darko skit i löpningen gör andra saker istället” problemet är att det inte bara var löpningen som var problemet utan smärtan. Jag vägrade acceptera den och jag är glad över att jag inte gav upp. Jag vägrade att ge upp och efter många olika försök så hittade jag äntligen det som hjälpte mig, OptimumMetoden!

JAG GER MIG ALDRIG!