Tenson Tjörn Triathlon Sprint – Tävlingsrapport

DT   30 augusti, 2015   Kommentarer inaktiverade för Tenson Tjörn Triathlon Sprint – Tävlingsrapport
Så glad och lycklig är man när man klarat sitt första triathlon

Dagen D, jag vaknade 04:30 men somnade om igen och vaknade igen 05:30, då kände jag att det inte var någon ide längre. Gick upp och drack kaffe, jag hade förberett all packning på kvällen innan så att jag inte skulle behöva stressa på morgonen. Alla i familjen var taggade och vaknade tidigt och när vi hade gjort oss i ordning så åkte vi upp och hämtade min bror.

När vi kom till Skärhamn så hittade vi parkering direkt inte långt ifrån växlingsområdet. Vi kom i god tid och incheckningen gick på någon minut. Väl inne på inchekningsområdet började jag packa upp och förbereda allt. Vi gick sedan ner till simstarten och kikade lite på hur bojarna låg. När det var ca 45min kvar gick vi tillbaka till växlingsområdet och jag började byta om.

Kände mig taggad inför tävlingen och familjen gav mig mycket energi hela tiden. Jag fick en extra energi boost när jag hör Heather från You just stronger ropa på mig. Vi hälsar och pratar en stund innan jag fortsätter med ombytet.

Innan starten som gick jag i vattnet och simmade några meter för att känna på vattnet och för att inte få en kallchock. Jag försökte jag intala mig själv om att ta det lugnt i starten på simningen och inte hamna längst back vid starten. Starten närmade sig och jag tog position ganska långt fram. Starten gick och jag kom i bra men upptäckte direkt att mitt adrenalin pumpade och när jag började crawla så fastnade jag hela tiden i sjögräset. Det är väldigt långgrunt och jag hade problem med sjögräset ända ut till 200m bojen. Jag beslutade mig efter en stund att gå över till bröstsim för att lugna ner mig
När vi passerade 200m bojen började jag crawla igen och körde på en stund. På tillbaka vägen så beslutade jag mig att när jag passerar 200m bojen så går jag över till bröstsim igen för att slippa bråka med sjögräset. Att simma bröstsim var inget jag planerade att göra men jag kände att jag inte hade något val idag. Jag närmade mig stranden och reste mig upp och började springa ut ur vattnet, jag hann tänka flera gånger ramla inte nu, ramla inte nu. Jag lyckades hålla mig på benen och sprang mot växlingsområdet samtidigt som jag började försöka få av mig våtdräkten vilket gick sådär.

I grön badmössa springandes ur vattnet med tankarna just då ”ramla inte, ramla inte!”

Längst upp på våtdräkten så har jag en liten kardborrespärr för dragkedjan och den jävlades med mig, men till slut fick jag tag i den lilla flärpen och lyckades springandes få av mig överdelen av våtdräkten innan jag kom till cykeln. Växlingen gick hyfsat, jag försökte andas lugnt och få ner pulsen medan jag torkade fötterna och fick på mig strumpor, skor, hjälm och nummerlapp. I bakgrunden hör jag familjen heja ivrigt på mig. Jag lyckas även höra min fru ropa ”försök få ner pulsen”! Precis innan jag skulle springa iväg med cykeln upptäcker jag att jag har öronpropparna kvar  från simningen. Jag får ut dem och slänger dem mot min väska samtidigt som jag rycker av cykeln från stället och sticker iväg.

Precis innan växlingen till löpning

Jag kommer iväg på cykeln men har en väldigt hög puls som jag samlat på mig. De första kilometrarna går bra men jag arbetar med att hitta en bra rytm och en bra andning. Jag blir omkörd av flera stycken initialt. Efter 5 km känner jag att jag kommit igång ordentligt och jag börjar köra på. I varje uppförsbacke tar jag in på dem som är framför men på flacken tappar jag. Tillslut kommer jag ikapp en kvinna och vi kör om varandra i 3 omgångar innan jag får nog och lägger in en extra växel i en av uppförsbackarna och cyklar sedan vidare stenhårt i kommande utförsbacke och raksträcka. Jag börjar känna igen mig och inser att det inte är så långt kvar. Inför tävlingen så hade jag bestämt mig för att inte äta något innan vilket fungerade perfekt. Jag har hela sommaren tränat på fastande mage och det har fungerar perfekt. På cykeln hade jag med mig en halvfull vattenflaska och en tredjedels flaska med lite avslagen cola. Jag börjar tar några klunkar av colan mot slutet och hoppades på lite extra energi inför löpningen. När jag närmar mig Skärhamn så ligger jag på riktigt hårt och plötsligt hör jag ett helt gäng med tjejer ropa och heja riktigt högt, dessutom så skriker dem mitt namn. Jag blir enormt peppad samtidigt som jag funderade vilka de var. Jag trampade på in mot växlingen där jag ser min bror och son som står och ropar högt och hejar på mig ivrigt, shit vilken energiboost jag fick!

Växlingen går jättebra och jag hör hela familjen heja frenetiskt. När jag springer iväg från växlingen så hör jag min bror ropa ”ta rygg på någon!” Första löpstegen känns oerhört tunga, benen känns som blyklumpar och jag kände en krampkänsla i vaderna precis som jag gjorde i måndags på mitt brickpass. På brickpasset gick den känslan över efter ca 1km och det gjorde den även idag. Jag repeterade ramsan ”kör på, det går över” första kilometern  Ett par hundra meter längre fram såg jag 3 tävlande och jag bestämde mig för att jag skulle bara komma ikapp och förbi dem innan vi var i mål. Till en början märkte jag inte att jag knappade in men efter 2 km så såg jag att jag tog in på dem. Det gav mig ny energi och jag kände att jag kunde lita på kroppen och benen. Löpningen kändes riktigt bra, jag hittade en bra rytm och en bra fart. Det tog inte så lång tid innan jag kom ikapp den första personen. Det fanns aldrig på kartan att lägga sig bakom en stund utan jag drog förbi honom direkt men siktet inställt på nästa person framför mig. Några minuter senare så är jag även ikapp honom och på samma sätt springer jag bara förbi honom för att några sekunder senare även springa ikapp den sista av de tre jag hade tagit sikte på.

                                 Glada barn som kramar om mig direkt när jag kommit i mål

Mot slutet började jag känna igen mig, jag visste att det inte var mer än ca 1 – 1,5 km kvar. Jag tryckte på och precis innan jag springer in på sista rakan mot mål så kommer jag förbi ännu en person. Jag springer mot mål och känner mig näst intill tömd på energi men när jag närmar mig målet så står publiken och jublar så högt att jag glömmer min trötthet de sista 200m. Jag ser min bror och son en bit innan mål och när jag går in mot u-svängen ser jag även min fru och dotter och hör dem heja. Jag ger allt sista 40m och sedan är jag i mål.

Precis innan mål, den u-svängen var inte att leka med!

En underbar känsla sprider sig i kroppen och jag hinner knappt stanna efter målgången förrän barnen kommer springandes och omfamnar mig. Några sekunder senare så ber jag dem flytta på sig eftersom jag tror att jag skall kräkas men lyckas hejda reaktionen. Lyckan blir total när min fru och bror kramar mig och samtidigt ropar tiden till mig. Tiden blev 01:26:08 och jag känner ett glädjerus i kroppen samtidigt som tårarna nästan kommer. Jag hade satt ett mål för mig själv att kommer jag under 01:30:00 så kan jag inte vara annat än nöjd.

Jag är så nöjd över min prestation och så tacksam för allt stöd jag fick av familjen och av den fantastiska publiken som hejade runt hela banan. Detta var inte den sista triathlon tävlingen, nu vet jag vad jag måste träna på framöver!